Gick inte att förhindra....
..... trots snabb och bra hjälp i Helsingborg kunde vi inte rädda Thyras liv. Hon blev inget bättre av medicineringen och när de kollade lungorna igen igår eftermiddag var det bara 10 % kvar av fungerande lunga och hon kunde inte äta något utan att det kom ut igen. Då fick vi det samtalet vi inte alls ville ha..... det var inget annat än att åka ner och ta farväl av henne så de kunde avsluta hennes lidande.
Det gör så ont i hjärtat att se sin älskade häst må så dåligt och att veta att vi aldrig kommer ses igen i denna värld. Att dessutom veta att Lilleman skulle bli av med sin mamma och få åka hem själv........
De gav Thyra lugnande så hon inte skulle märka att han försvann utan få somna in som en lycklig mamma.
Lilleman följde snäll med oss och gick på transporten så fint, men blev såklart upprörd när vi stängde in honom och inte Thyra var med. Resan hem gick bra men tur att min snälla pappa var med och körde för det var jag inte i stånd till.
Efter den långa resan hem lastade vi ur och han gnäggade och letade så efter sin mamma, tröstade honom en stund innan vi släkte och lämnade honom i stallet.
Klart han gnäggade när jag kom på morgonen men han hade ätit och druckit bra under natten. Jag släppte ut honom till sin flock på morgonen, tur att han inte är större för det var precis jag orkade hålla honom. Han hade givetvis väldigt bråttom ut för han trodde att hans mamma väntade i hagen.
Vivan var närmast i hagen och hälsade snällt på honom, han försökte direkt dia på henne men hon sa snällt att det inte finns något här. Då hittade han de andra och hälsade på dem också, sen drog han iväg i väldig fart med dem andra på släptåg, han sprang och letade i hela hagen.......
Men när han inte hittade Thyra så återvände dem till matplatsen och började alla äta. Än så länge har han gått lugnt med sina kompisar utan att gnägga efter mamma.
Det är både helt underbart att ha kvar en avkomma efter Thyra men också nu för stunden en väldig jobbig påminnelse om vad som hänt.
Bara att kämpa på och hålla humöret uppe, men tårarna kommer titt som tätt...........
Det gör så ont i hjärtat att se sin älskade häst må så dåligt och att veta att vi aldrig kommer ses igen i denna värld. Att dessutom veta att Lilleman skulle bli av med sin mamma och få åka hem själv........
De gav Thyra lugnande så hon inte skulle märka att han försvann utan få somna in som en lycklig mamma.
Lilleman följde snäll med oss och gick på transporten så fint, men blev såklart upprörd när vi stängde in honom och inte Thyra var med. Resan hem gick bra men tur att min snälla pappa var med och körde för det var jag inte i stånd till.
Efter den långa resan hem lastade vi ur och han gnäggade och letade så efter sin mamma, tröstade honom en stund innan vi släkte och lämnade honom i stallet.
Klart han gnäggade när jag kom på morgonen men han hade ätit och druckit bra under natten. Jag släppte ut honom till sin flock på morgonen, tur att han inte är större för det var precis jag orkade hålla honom. Han hade givetvis väldigt bråttom ut för han trodde att hans mamma väntade i hagen.
Vivan var närmast i hagen och hälsade snällt på honom, han försökte direkt dia på henne men hon sa snällt att det inte finns något här. Då hittade han de andra och hälsade på dem också, sen drog han iväg i väldig fart med dem andra på släptåg, han sprang och letade i hela hagen.......
Men när han inte hittade Thyra så återvände dem till matplatsen och började alla äta. Än så länge har han gått lugnt med sina kompisar utan att gnägga efter mamma.
Det är både helt underbart att ha kvar en avkomma efter Thyra men också nu för stunden en väldig jobbig påminnelse om vad som hänt.
Bara att kämpa på och hålla humöret uppe, men tårarna kommer titt som tätt...........